Surviving the Empty.

Förlåt. Förlåt för att jag totalt skitit i att uppdatera här. Men jag jobbar väldigt mycket just nu. Och på min lediga tid så sitter jag mest och är osäker på min framtid. Jag tänker väldigt mycket just nu. Och då händer det att bloggen hamnar på sidan om. Så många frågor som snurrar i min skalle och inga svar finns att hitta. Jag tror jag behöver åka på en soulsearching-resa. Kanske låsa in mig i ett kloster med munkar ett tag. Meditera till att inget finns kvar. Tror jag liksom måste hitta min placering här i världen. Innan jag blir galen. För just nu så slits jag ständigt mellan att fortsätta med det jag gör nu, eller att stänga ner allt och flytta till andra sidan jorden. Hjälp tas emot tacksamt!

Jag spenderar även mycket av min lediga tid till att lyssna på Adam Tenstas nya album "The Empty". I början var det jobbigt att höra texterna, men nu har det blivit min trygghet. Varenda låt träffar mitt i hjärtat och själen. Dessutom såg jag klippet från Nyhetsmorgon igår, och jag säger bara: #BackaAdamTensta!!! Han är bäst, enough said.



Moodboard

Tidsinställt inlägg då jag inte vet när jag har internet som sagt!
 
 

Tappat det helt

Jag har funderat hela dagen på vad jag ska skriva. Hur jag ska skriva det. Och jag kom fram till att det bara finns ett sätt. Jag har tappat det helt. Jag kan inte förklara det på något annat sätt. Musiken som släpps hjälper för stunden, får mig att drömma bort allt det där som egentligen inte är rätt.
 
Jag åkte till Thailand. Det var den tabben jag gjorde. Men jag ångrar det inte. Jag hade the time of my life och skaffade 3 nya vänner när jag var där. Vad är då problemet? Jo jag tappade all min kärlek för bloggen, för jag la all den kärleken på en person istället. Jag vill inte gå in på detaljer men detta är ändå min blogg, vilket innebär att jag skriver exakt vad jag vill här. Passar det inte så kan ni sluta läsa. Jag gör inte detta för läsare, jag gör det för mig själv. Men just nu så vet jag knappt vem jag själv är. För all den kärleken jag gav bort har stannat där. Jag fick inte tillbaka lika mycket som jag gav. Och nu står jag här helt handfallen och vet inte vad jag ska göra. Jag har träffat min soulmate, det är det enda jag är säker på. Sen så var det tydligen inte meningen att jag skulle få vara med den här personen, men det är en annan femma.
 
Så förlåt att jag är helt off både här och på Facebook. Jag ser alla meddelanden jag får, och jag svarar oftast. Men sen kommer personliga saker ivägen och jag glömmer bort alla saker som ni ber mig om. För just nu så svämmar jag över av känslor och det har varit på det här sättet i 3 veckor snart. Jag försöker plocka ihop mig själv med all den kraft jag har. Men varje dag så ramlar jag isär igen. Jag vill inte vara så här brutalt ärlig men jag känner att jag måste. Annars kommer jag aldrig läka. För jag vill inte spela något falskspel mot er som faktiskt klickar in här varje dag. Ni ska veta att ni är guldvärda och jag uppskattar verkligen att ni läser. Men det är svårt just nu. Jag vill för det mesta ingenting. 
 
Imorgon ska jag kriga mig till skolan iallafall, även om det känns motsträvigt. För jag måste. Han fick mig att vilja ta tag i mitt liv på riktigt, och jag vill fortsätta på det spåret. Jag måste bara få återhämta mig. Och jag ville att ni skulle veta det.
 
Hoppas ni alla får en fin vecka! Och jag ska försöka uppdatera er så mycket jag bara kan. Puss och massor med kramar på er! Bjuder på en bild på min fina familj, det enda ljuset i mitt liv just nu.
 
 
 
 
 

Skitsamma.nu fyller 2 år

Egentligen så fyllde min blogg 2 år den 24e Mars. Men som ni alla vet så hamnade jag i en svacka när jag kom hem. Så jag la allting åt sidan, inte med flit det bara hände. Men idag så insåg jag att detta måste uppmärksammas. För det har hänt så himla mycket det senaste året, och just nu så sitter jag här och skriver samtidigt som jag nästan kräks av excitement (glömde vad det heter på svenska haha)
 
2014 har varit ett helt fantastiskt år för mig, och min blogg. Jag har lärt känna hur många nya människor som helst. Fantastiska människor. Jag har varit på fler spelningar, och tagit mer bilder än jag kan räkna. Jag har träffat människor som hjälpt mig på olika sätt, men även människor som satt hinder för mig på många sätt. Jag har utvecklats så himla mycket som människa, och jag har gjort saker som jag aldrig skulle vågat tidigare. Det är tack vare dessa fina människor som jag har runt omkring mig. Människor som vill stötta och hjälpa mig i allt här i livet. Jag är så jävla glad över att jag kommit så här långt. Från att inte ha något hopp om livet alls, till att stå här mitt i min drömvärld och knappt fatta vad som hänt.
 
Men inget av det här hade varit möjligt om jag inte flyttat ner till Stockholm, inte heller om jag inte lärt känna min bästa Melika! Att jag fick lära känna henne är nog det bästa av allt. Hon har varit en sånt stort stöd för mig i det här! Jag är så glad över att jag skrev till henne den där kvällen, även om stämningen var fett awkward till en början.
 
Skitsamma.nu fyller 2 år. I två år har jag hållt på med det här. Det här som jag älskar mest av allt. Och nu sitter jag här och bläddrar igenom bilder och känner en enorm stolthet över det jag åstadkommit. Fyfan vad jag är bra och fyfan vad jag är stolt över mig själv. Ett stort tack till alla ni där ute som tror på mig och det jag gör. Jag skulle aldrig stå här idag utan ert stöd. Ni är bäst!!!
 
 

Black & White

A black & white state of mind
 
 

Moodboard & soulfood

Dagens moodboard, och en låt som ger mig lugn i själen.
Ha en fin lördag allihopa!
 
 

Snurrade in som en tornado

Rubriken talar verkligen klarspråk just nu. Jag känner en massa saker som jag inte borde känna. Jag har inte känt så här på ett bra tag nu, inte så här snabbt iallafall. Jag har liksom fallit handlöst rakt ner i famnen på någon. Och jag var helt 100% säker på vad jag ville fram tills igårkväll. Nu är jag mer förvirrad än någonsin. Är det verkligen värt att ta en så här stor risk? Att lämna landet för att träffa någon. Det känns värt det i hjärtat, för jag tror vi har något äkta. Men jag är så himla dålig på att förklara känslor så jag vet inte hur världen ska förstå mig. Det pågår ett kaos inom mig just nu. Känslor som krigar mot varandra. Jag vill bara att någon ska se det från min vinkel och förstå varför jag vill göra det här. Som det ser ut just nu så kommer jag göra det här, inte bara för en saks skull, utan för att jag vill se världen också. Det finns många saker som spelar in i det här. Jag vet bara inte hur jag ska förklara. För det är så jävla svårt att ens tänka tanken på att släppa taget om något som gör en så jävla lycklig. 
 
Kalla mig dum, om ni vill. För det är väl det jag är.
(Ursäkta inlägget, men jag behövde ventilera, och jag kan inte ventilera i tal till någon.)
 
 

Hejdå 2k14

Haha jisses vad känslosam jag känner mig idag. Har nog aldrig riktigt känt ett så här känslosamt slut på ett år.
Men 2014 har utan tvekan varit det bästa året i mitt liv.
På mina 21 år i livet så har jag nog aldrig mått så bra som jag gjort det här året. (Allt har såklart inte varit en dans på rosor!)
 
Den 6 mars iår så tog jag mina två resväskor och stack. Satte mig på tåget för att testa lyckan längre ner i Sverige. Det kändes knappt då, om jag ska vara ärlig. De riktiga panikkänslorna kom först efter att jag klivit av tåget och fick tänka "wow, jag gjorde verkligen det här". Hela mitt liv har jag varit den som suttit på sidan och tittat på, när andra har vågat saker. Den som bara läst om såna här grejer på bloggar. Men jag gjorde det tillslut! Det jag verkligen velat göra i flera år. Ingen trodde att jag skulle, men titta på mig nu.
 
Den första jag lärde känna var Melika. Och det ska ni veta att det var stort för mig. Jag hade följt henne i några år och hon var en sån som jag ville vara, så man kan ju kalla henne förebild. Och idag är vi nära vänner, kan ni tänka er?! Och mitt i allt blev jag inkastad i en värld där jag alltid velat vara, men fyfan så läskigt det var. Träffa människor hit och dit, presentera mig själv osv. Jag fattade ingenting till en början. Levde typ i en bubbla. 
 
Under månadernas gång har jag träffat så många underbara människor, några av dem är mina närmsta vänner nu. Men jag har även mött många fula människor, inte utseendemässigt, utan beteendemässigt. Men de måste jag också säga tack till, för utan er hade jag inte lärt mig att sluta vara så naiv. Jag har tuffat till mig rejält under det här året. Det låter kanske töntigt men jag har varit tvungen. Än är jag inte riktigt klar.
 
Men oavsett hur mycket dåliga saker som hänt, så har jag aldrig upplevt sån kärlek som under det här året. Jag har aldrig känt mig så hemma som jag gör just nu. Och det har nog krävts mestadelen av det här året för mig att smälta allt det här. Jag har mina fina vänner och min extremt stöttande familj att tacka för allt det här året. Jag älskar er, inte bara idag utan alla dagar på alla år. 
 
Tack alla som varit inblandade i att göra mitt år till det bästa någonsin!
2015 kan bara bli bättre!
 
 

I don't like you a lot.

Ni vet den där känslan när man inte riktigt kan sätta ord på sina känslor? När humöret pendlar uppåt och neråt i en jävla fart och hela livet bara känns skevt? Idag är en sån dag. Jag vill inte ens gå in på vad problemet, för tro mig jag vet vad som är fel. Men däremot vet jag inte vad jag ska göra åt saken. 
Så istället sitter jag och avreagerar mig åt syster i Skype och trycker i mig choklad. 
Jag känner mig ovanligt obrydd just nu, och det skrämmer mig för jag har aldrig känt så här tidigare.. Sen så har vi den här rädslan för att berätta om mina känslor till en annan människa. Det funkar inte för mig. Jag vill/vågar inte lyfta luren och gråta ut hos någon, jag har blivit bränd för många gånger.
 

En låt som betyder mycket

Tro det eller ej, men den här låten hjälpte mig att äntligen ta det sista steget och flytta iväg.
 
"Klättra upp för berget, du såg ett stup
Måste samla mod för att hoppa över nu
Greppa min hand så tar jag din
Elden är bara glöd, inte död ännu
Full syn, full fokus vidgar upp vyn
Låter vinden spela melodin
Mot sorgligare toner tillbaks på Avenyn"

En överraskning

Det här är ett inlägg jag tänkt skriva i flera dagar. Men har stoppat mig själv varje gång då jag vet hur mycket folk börjar snacka. "Mycket snack och ingen verkstad" brukar det oftast heta. 
 
Men till saken:
För 2 veckor sedan sa jag upp mig från mitt nuvarande jobb. Vilket innebär att nu på Torsdag är min sista arbetsdag. Och nästa Torsdag sticker jag. Vart? Till Stockholm så klart. För nu är det dags att börja ta fingrarna ur arslet och göra det man tänkt på i flera månader. Jag ska dit för att söka jobb och boende. Och beroende på hur det går, så är det inte så säkert att jag kommer tillbaka igen. Skriver det här mest för alla mina vänner. Det är enklare än att berätta för en efter en. Istället kan ni läsa det här, så vet ni alla vad som pågår. 
 
Jag måste härifrån nu. Jag hade kunnat skriva väärsta inlägget om varför jag lämnar Gällivare, men det är inte värt det. Allt jag kan säga är att jag måste flytta bort till en plats där jag inte är rädd för att vara mig själv. För här kan man inte vara sig själv helt enkelt, det snackas för mycket. Och även om jag säger att det inte biter på mig så gör det faktiskt det. Speciellt när det kommer från någon som man tycker bra om. Sen finns det fler anledningar till att jag sticker. Men en sak vill jag säga: Tro ALDRIG att jag försöker fly från mina skelett i garderoben. De får hemskt gärna följa med mig dit ner. Jag flyr inte från något. Jag gör bara något som jag drömt om länge. Så äre. 
 
Och till mina vänner: Även om jag flyttar bort så kommer ni alltid finnas med mig. Jag kommer föralltid att vara ett samtal bort om ni behöver mig. Och självklart kommer jag komma hit och hälsa på då och då. För det första kommer jag komma hem om ett tag för att göra klart körkortet och hämta alla mina saker. 
 
Jag måste helt enkelt testa det här. Fungerar det inte, så gör det inte det. Men man kan inte veta förrän man försöker. Nu vet ni! 
 
Jag vill hemskt gärna hinna umgås med alla innan jag drar!!!

Hemlängtan.

Känslan nästan kväver mig idag. Jag vill hem, till det vackra, stora, anonyma Stockholm. Behöver lite Zacke, Kalle Gracias och Linda Pira för att orka genom dagen. Så antagligen skuttar jag runt på jobbet just nu med de bästa i lurarna.
Säg, finns det något vackrare?
 

Inne i mitt huvud

 

Oskar.

Oskar åskar, snart kommer blixten.
 
 

Till er..

..som vill ta en titt in i min skruvade skalle. Jag har skaffat en tumblr, bara för att jag kan liksom! Där kommer jag samla all fucked up shit som jag tänker på varje dag. Så klicka er in där och lär känna mig:
 
radasfudge.tumblr.com
 
 

2014 - Simma eller sjunk

Idag är första dagen på ett nytt år Just därför vaknade jag med en helt ny inställning till livet idag. Efter att ha mått dåligt ett bra tag nu så känns allting plötsligt lättare. Jag tror att jag behövde spåra ur för att kunna stå upp rakt igen. Det har varit en jävligt spännande vecka för min del. Men det har jag redan skrivit om tidigare.
2013 var ett bra år för mig. Jag har byggt upp mig själv så himla mycket, och lärt mig att man faktiskt klarar det mesta, även om man inte tror det. På kärleksfronten har det dock varit dött. Jag har inte velat ha någon på samma sätt som tidigare, kanske för att jag varit mer självständig. Däremot förändrades det i slutet av året. Jag fick upp kontakten med en gammal vän under sommaren, och vi har inte slutat prata sen dess. Och efter otaliga timmars pratande så kom kärleken in i bilden. Vi har dock inte hunnit träffas och nu har han försvunnit nånstans. Jag saknar honom som in i helvete, men förr eller senare så kommer han tillbaka, jag bara vet det. "Med dig känns det bra", ett par ord som verkligen öppnade mina ögon. Men jag tänker inte sitta och må dåligt för att jag saknar honom, det har jag insett. Man kan sakna utan att vara ledsen. 
Jag har även hittat många nya vänner under året. Vilket jag är sjukt glad över. Jag har så många fina människor runt mig, vilket jag lärt mig att uppskatta. Det här året ska jag göra till det bästa med hjälp av alla mina vänner! Även om jag ska flytta bort från dem, så kommer jag alltid finnas där. Vilken tid på dygnet som helst. Ni vet vilka ni är.
Så tack 2013 för alla skratt och all gråt. Jag är glad över både motgångar och medgångar, för man lär sig av allt som händer. 2014 ska jag ta en dag i taget, för shit happens! Men livet går vidare ändå.
 
 

Det är över nu.

Jag är ostabilare än någonsin. Känns som om marken under mina fötter brister och jag liksom haltar fram. Min enda fasta punkt är borta. Har läst några få rader säkert 20 gånger idag. Min enda fasta punkt är borta. Jag är helt tom. Det kanske faktiskt är över på riktigt nu. Nu har jag tappat fotfästet. Helt & hållet. Aldrig har jag relaterat så här mycket till en enda låt.
 
"Hade ett hjärta fullt av slag,
De kom och tog det från mig idag.
Allt runt här känns så grått,
allt ljus vi såg har dött.
Nu är du fast, och jag längtar bort.
Det är över nu,
inget mer "jag & du"."
 
 
 
 

This moment, we own it.

Idag har varit en tung dag. Min favoritskådis, min barndoms hjälte, Paul Walker, har gått bort. I en bilolycka ironiskt nog. Ni kanske tycker det är löjligt att sörja nån som man inte ens känner, men han har varit min favorit sen första Fast & Furious kom, och han var en väldigt varm och omtyckt person i hela världen. Så må han vila i frid! ❤️


Ser bara stängda fönster

De vill bara se misstag, och bryta ner dig.
In i mörkret och släcka ljuset för en.
De krigar för ditt andetag, tills ingen bryr sig.
Inga möjligheter, ser bara stängda fönster.
 
 

Oskar Linnros i Kärleksattacken

Så idag är Oskar Linnros med i Kärleksattacken. Och jag blir så sjuuukt nostalgisk.
 
2007 var första gången jag hörde Snook. 14 år gammal, på Lussevakan, på Nordan i Malmberget. Visste inte vilka de var, hade inte en aning. Jag tyckte mest bara att det skulle bli kul att se något nytt. För mycket smink, lite för mycket attityd, långt ifrån personen jag är idag. Var osäker på vem jag var. Musiken började pumpa i lokalen och jag stod nästan längst fram. Killarna från Snook hade jag aldrig tidigare sett, men Kihlen (Oskar Linnros) blev jag nästan kär i. Hans texter och hans flow skakade om min värld, sen kan man ju inte heller neka att han ser grymt bra ut. Kommer ihåg att jag sträckte mig mot scenen, och Oskar tog min hand. Haha! Det var nog total lycka just i det ögonblicket. Men iallafall, efter den kvällen så satt jag och tokletade efter Snooks musik överallt! Så idag när jag hörde bl.a. Lejonhjärta och Längst fram i taxin på radion så blev mitt hjärta alldeles varmt. Det var nog efter Snook som jag började inse att hiphop faktiskt var en stor del av mitt liv. Även om det inte är förrän nu som jag verkligen hittat mig själv, så var nog Snook en stor del på min väg dit jag är idag.
 
Numer är ju Oskar lite mer utav en pop artist, men jag kommer aldrig sluta lyssna på honom. Jag gillar musiken som han gör nu också. För mig kommer han alltid räknas in i den Svenska hiphopen, vilken musik han än gör.
 
Strax ska han iallafall rappa live, så nu måste jag släppa denna nostalgitripp och koncentrera mig på radion!
 
Kihlen i hjärtat för alltid. :)
 
 

Tidigare inlägg