Jag slits åt två olika håll just nu. Jag är exakt där jag vill vara, alltså "jobb"mässigt. Jag har längtat till musikbranschen i flera år. Jag har länge velat vara en del av den svenska hiphopen. I mars 2014 när jag flyttade hit så var jag stensäker på vad jag ville göra. Jag var 100% säker på vad jag ville göra, ända tills 30 november 2015. Datumet då jag landade hemma, hemma i Norrland. På det stället som jag hatade av hela mitt hjärta, vilket var anledningen till att jag flyttade därifrån. Men saker hände, saker som jag väljer att inte ta upp här. Dessa saker kom att förändra hela mig som människa. 

Jag skulle bara vara borta fram till nyår. Den 3 januari skulle jag åka hem till Stockholm. Men jag fastnade. Jag ville inte tillbaka hit, samtidigt som jag ville det. Jag har nog aldrig varit så ledsen över att lämna min hemstad som jag varit nu. Klumpen i magen var större än någonsin. Allt som hänt under mina 7 veckor där uppe hade inte riktigt sjunkit in ännu, så hela jag var splittrad. Speciellt efter nyårsafton. 

Ta mig inte fel. Jag älskar Stockholm. Jag älskar allt jag åstadkommit här, och jag älskar mina fina vänner. Jag älskar utbildningen jag går, och framförallt så älskar jag musiken och min blogg. Men, jag älskar dem jag har lämnat kvar där uppe också. Vissa människor där hemma, både gamla och nya vänner, har liksom bränts fast i bröstet på mig. Jag saknade dem redan innan jag ens satte mig på flyget. Men samtidigt som jag vill tillbaka dit, så vill jag stanna här. Jag vill stanna här och bygga på det jag påbörjat, och spendera min tid med att arbeta med det jag brinner för. 

Jag kommer aldrig ge upp på det här. Musiken, bloggen, utbildningen. Det är det här jag brinner för. Problemet är bara att "hemma" inte längre är en plats på kartan, hemma är i armarna på en annan människa. Och den känslan är livsfarlig.