Jag kände än en gång att jag behövde dela med mig av mina tankar angående Lyckliga Gatan. Varför? Jo för att jag blev så otroligt känslosam igår.

 

Jag hade ingen aning om att "vandraren" betydde så mycket för mig. Visst, mina föräldrar har alltid lyssnat på den när jag var yngre, och jag kan den utantill. Men! När Håkan började prata om vad låten faktiskt betydde för honom, så trillade poletten ner för mig också. Han pratade om rotlöshet, att inte höra hemma någonstans. Och believe me, jag kan relatera. Jag har två hem, Stockholm, och lilla sketna Gällivare. Men jag känner mig inte hemma på något av ställena. När jag är i Gällivare så saknar jag mina vänner i Stockholm varje dag, och tvärtom. För på båda dessa ställen har jag människor som betyder mycket för mig. Människor som jag lämnat, vissa när de mått som sämst. Sånt gnager på mig. Jag antar att det är därför jag inte känner mig hemma någonstans. För att jag slits mellan två världar. 

 

Att Nordman blev ihop-parad med Cleo i programmet var otroligt starkt. Desså två människor hade mycket mer gemensamt än de trodde, och resultatet blev så himla känslomässigt, starkt, och magiskt. Jag grät som ett barn i slutet, när man fick höra båda låtarna. Och efter programmet så spelade jag båda deras låtar om och om igen. Magi, ren magi.