Mina känslor är i krig mot varandra. Att ha fått se Adam Tensta live har lämnat min kropp i uppror. Att få höra alla låtar live, alla låtar som man gråtit till i månader, det förändrade något inom mig. Jag stod mitt i publiken och hörde tonerna av "This is war", och lyfte upp telefonen för att ta bilder. Men när musiken verkligen kopplade ihop med hjärtat så kunde jag inte hålla den längre. Hela jag skakade. Det kändes så himla overkligt. Jag bokstavligen kände tårarna bränna bakom ögonlocken. Men jag höll in det. Ända till jag hörde början på "Us Against Ourselves". Då brast det. Minnesbilder kom rusande tillbaka, och även om det inte gjorde lika ont så kändes kroppen 10 ton tung. Jag kunde inte längre kontrollera tårarna. De kom rusande ner för kinderna som ett mindre vattenfall.

 

Men att se Adam värmde också, i själen. Jag har längtat så himla länge efter att få se honom framföra årets bästa album. Jag sa till mig själv "Jag måste se detta live, för att få sinnesro", och igår fick jag äntligen det. Det känns som att själen äntligen fått ro. Efter allt som hänt det senaste halvåret. Jag har varit en storm av problem, i alla fall på insidan. Men igår lugnade det ner sig. Åtminstone för stunden. Men idag krigar lyckan och the emptiness emot varandra igen. 

 

Adam har en sån otroligt fin scen-närvaro. Han liksom matchar scenspråket med känsloviben i sin musik. Ibland ville jag bara gå dit upp och stå bredvid honom, och bara känna av viben. Det var en otrolig upplevelse. Det är första gången jag fått ett så känslofyllt intryck av en konsert. Och tro mig, jag har varit på många. Men det kan ju bero på att albumet har varit så pass viktigt för mig. Det har varit min enda räddning i mörkret. Jag ville så gärna säga tack till Adam, men det fanns inte tid. Jag ville tacka honom för att musiken han gör räddade livet på mig i min mörkaste period i livet. Och jag ville berätta hur jag inte lyssnat på något annat än hans album i flera månader. Hur jag kände igen mig i alla texter. Jag ville bara få säga tack ni vet.

 

Mot slutet så vände stämningen helt. Det blev peppigt och väldigt lyckligt. En perfekt avslutning, med varenda geni från RMH på scenen. Humöret vände snabbt när Michel Dida spurtade ut på scenen och sparkade igång sin fantastiska "Höru mej bae?". Man kunde inte låta bli att sjunga med. Jag ville helt ärligt springa upp på scenen och greppa en egen mikrofon, sjunga med, och bara få släppa ut allt. Dida var också en person jag ville träffa innan jag gick hem, men det fanns inte tid till det heller.

 

Jag brukar inte skriva recensioner, men jag var bara tvungen att få ut det här. Jag hoppas ni gillar texten, för det gör jag. Så här brutalt ärlig har jag aldrig varit här, hoppas det uppskattas.