Så vi kan ju börja med den här sjukt äckliga situationen jag har befunnit mig i de senaste 3 månaderna. 

I slutet på november så lärde jag känna någon som skulle komma att krascha hela min tillvaro. I två månader "bestämde" vi typ 4 gånger i veckan att vi skulle ses, och jag blev alltid dissad i sista minuten. Sen i slutet på januari så flyttade den här personen till andra sidan jorden, och jag bad hen att tagga långt. För at this point så var jag otroligt leds på hens jävla skitsnack. Men hen lyckades dra tillbaka mig med charm osv. Ni vet hur det motsatta könet fungerar. En månad senare så bokade jag iallafall en resa som skulle ta mig till den här personen. Som gång på gång berättade om hur mycket hen ville vara med mig, hur jag var den bästa hen någonsin träffat osv. Och dum som jag var så åkte jag. I början på mars satte jag mig totalt vettskrämd på ett plan, och de kommande två veckorna var de bästa jag någonsin upplevt på mina 22 levnadsår. Jag svär. 

 

Så vad hände sen? Haha det undrar jag också. Helt plötsligt från ingenstans så ville den här personen inte längre vara med mig. "Det gick för fort fram", blabla fucking bla. Det var ju inte så att jag hade gått fort fram. Men allt skylldes på mig. Och det var JAG som skulle förstå. Okej, där kraschade allt. Jag glömde bort allt jag jobbat för. Hur långt jag tagit mig med bloggen, att jag skapat ett helt nytt liv här nere i Stockholm, och att jag hade världens finaste vänner runt mig. Jag grävde ner mig helt. Gjorde hen samma sak? Nej självklart inte. 

 

På grund av att detta hände mig så har jag förlorat vänner, pengar, men framförallt: TID. Jag la ner sjukt mycket tid på att må dåligt när jag egentligen inte behövde göra det. För jag var den enda som brydde mig. Sen så är det ju synd att man ska förlora vissa vänner bara för att man hamnar i en svacka, men jag kan inte göra så mycket åt saken ändå.

 

Nu har jag ju dock kommit fram till att: JAG HAR ETT HELT FANTASTISKT LIV! Jag har vänner och familj som älskar mig och stöttar mig i allt jag gör. Jag har personer runt mig som peppar mig hela tiden. Jag driver en av Sveriges bättre bloggar om svensk hiphop (ni tycker jag skryter men jag bryr mig inte.) Jag bor precis där jag vill bo. Ja, jag har tusen anledningar till att må bra. Så det är precis vad jag gör nu. Jag mår bra! Även om jag saknar den här personen sjukt mycket, mest hela tiden. Jag måste tänka på mig själv nu, och allt som jag vill göra. Och om jag har tur så kanske hen kommer tillbaka till mig en dag, vi får se.

 

Moral of the story: Folk säger i princip vad som helst för att komma in i dina byxor. 80% av alla människor du träffar kommer blåsa dig på något sätt. Det är bara synd att just jag skulle födas så jävla blåögd och naiv. Men förhoppningsvis lär jag mig något av allt det här. Och till alla er där ute: Sluta fjäska för människor. Var ärlig direkt och säg vad ni egentligen vill. Kör inte på "du är det bästa som hänt mig" om ni bara vill in i någons byxor. Det slutar inte bra. :)

 

 

Tack för mig.

(Den som orkar läsa allt får en kram, jag svär.)