Nu är jag så där underbart ostabil igen. Det pågår så mycket konstiga saker på insidan av mig. Jag hade nästan glömt bort att allt kunde kännas så här upp och ner. Jag är inte deprimerad, absolut inte. Jag måste bara någon gång ta itu med allt det där som jag grävt ner. Men inte idag, inte imorgon, kanske senare. Tills dess får ni leva med såna här inlägg. Lite då och då blir man så här. För hur blir man vän med sina demoner när man inte ens kan erkänna att de finns?