Nu tror ni säkert att det är ångesten som pratar, men nej det är det inte. Jag läste ett inlägg på Theas blogg angående att bo i en småstad. Alla blickar man får osv. Jag måste helt hålla med henne.

 

Finns inget värre ställe än denna lilla hålan som jag är uppvuxen i, och värre blir det år efter år. Jag har sett så många människor bli sönderbrutna av den här stan. Jag har själv varit där. Jag har själv brutit samman mer än en gång pga det här stället. Jag har aldrig träffat så många negativa, ingrodda människor som här. Det äcklar mig. Jag blir så arg när jag ser vad tex 12-13 åringar sitter och säger om varandra. Vad hände liksom? Människorna som bor här har ingen respekt i kroppen. Det är hemskt.

 

Men jag har blivit starkare än er. Alla ni som ständigt försöker trycka ner andra, för att må bättre själv. Era blickar och ord biter inte längre. För vad ni än säger så vet jag att jag kommit långt. Bra mycket längre än er. Jag har byggt upp en plan för att ta mig härifrån. För jag tänker inte bli som er. Jag tänker inte sitta resten av mitt liv och klaga på andra bara för att de har det bättre än jag. Och jag tänker absolut inte låta mina framtida barn växa upp här. Jag tänker inte göra det.

 

Det finns så mycket möjligheter utanför det här smutsiga samhället, och jag tänker inte tveka på att ta dem. Direkt jag hittar jobb och bostad så sticker jag härifrån. Så enkelt är det.

 

Ni som vet vad jag pratar om, ni vet.