Kom att tänka på en grej igår när jag stod i duschen. (Jaha? Tänker ni nu)

 

Jag liksom stod och tänkte på mig själv, och vart jag var för bara ett år sen. Bara ett halvår sen till och med.

Jag har i hela mitt liv varit den där lilla osäkra räkan som gömt sig bakom alla andra. Aldrig velat göra väsen av mig. Har däremot hunnit med en massa knasigt i hemlighet men det är inget jag vill tala om. Tillbaka till ämnet: Jag var mobbad i flera år. Inte nu sådär jättegrovt men mobbningen fanns där. Blev helt enkelt trackad för att jag var annorlunda. Där har ni anledningen till att jag varit tillbakadragen.

 

Sen kom alkoholen in i bilden, och då blev jag ju såklart helgalen. Men bara under inflytande av starka drycker. Nykter så var jag som jag alltid varit. De som kände mig, kunde få mig att prata hur mycket som helst. Men nya människor gömde jag mig från. Och sån var jag, fram tills för lite över ett år sen. Då jag råkade göra bort mig i fyllan. Eller jag trodde att jag hade gjort bort mig. Jag skrev till en helt för mig okänd människa, som dessutom var bosatt 116 mil härifrån, och frågade om han och hans grupp ville komma hit upp och ha en spelning. Det var nog det mest otänkbara jag har gjort. Och sen att han gick med på det och faktiskt kom hit upp är en helt annan historia, som ni kan läsa om i arkivet "Februari 2012". Det var iallafall inte detta jag ville komma fram till.

 

Efter att de hade gjort sin grej här uppe så gick jag tillbaka till gamla rutiner. Satt tyst för mig själv igen och var vettskrämd för allt som hade med människor att göra. Varje gång jag kollade mig i spegeln så ville jag typ..kräkas. Så illa har jag tyckt om mig själv. Jag tryckte konstant ner mig själv, vilket ledde till att jag mådde skit, vilket i sin tur ledde till att jag tröståt. Det fanns också människor i min närhet mellan 2010 - 2012 som fick mig att må ännu sämre. Fick mig att se ut som ett arsle åt resten av världen. Så jag gick ner mig ännu mer. Kunde inte, ville inte sluta supa varje helg. Så såg det ut fram till julen 2012. Då insåg jag att det var dags att ta tag i livet och ändra på mig själv. Eller våga vara mig själv rättare sagt.

 

Det skrämmer mig nästan när jag tänker på hur långt jag har kommit på bara ett halvår. Kilon har försvunnit, självkänslan har vuxit enormt och för första gången så kan jag säga att jag är stolt över mig själv. Jag har tagit steget mot att följa mina drömmar, bli det jag vill. Jag är inte längre blyg och rädd för nya ansikten. Fast det är klart att jag har mina dåliga dagar ibland, men de betydligt mer sällsynta idag än för ett år sen. Från och med nu ska jag jobba mig framåt, njuta av livet och en dag flytta bort från den här hålan som har skadat mig så mycket.

 

Man ska aldrig ge upp hoppet om sig själv. ALLT kan bli bättre bara man vill. Förhoppningen med denna text är väl att någon kanske kan finna inspiration eller motivation till en förändring. Om någon orkar läsa hela det vill säga. Hahah!

 

Puss på er allihop!