Shit vad man blir dagvild av att vara arbetslös. Jag har redan varit här nere i nästan 2 veckor. Känns som att det var nyss jag åkte hit. Två veckor har gått sen jag sist såg min mamma, mina systrar och mina fina vänner. Idag är en sån dag som det är tur att telefoner finns. Så man åtminstone får höra deras röster. Idag är en sån dag som jag saknar dom lite extra mycket. För att, för varje dag som går så blir det mer och mer verkligt att jag ska stanna här. Vilket i sin tur gör så att jag saknar alla där borta mer och mer. En sån här dag hade jag behövt krama min syster. Usch vad det kan bli ensamt, men jag håller ut! I Maj kommer iallafall min fina Agge hit, om jag längtar nog mycket så kanske dagarna går fortare. Förhoppningsvis. 

 

Det kommer garanterat kommer fler såna här dagar, men det är jag beredd på. Vad som än händer så kommer jag aldrig packa väskorna och åka upp igen. Det skulle jag aldrig klara av, hur mycket jag än saknar. För nu har jag ställt in mig på att lyckas, och då ska jag fan göra det också! Hur mycket jag än får kämpa, så är varje minut värt det. För om man vill ha något här i livet så gäller det att kriga. Så enkelt är det. 

 

Så jag håller modet och hoppet uppe!